Det är imorgon 6 månader sen jag skrev detta inlägget, 1 vecka kvar till BF och ont som vanligt, de sista månaderna i min graviditet vet ni som följt mig inte alls var rolig för mig rent fysiskt. Jag hade ont konstant, min hemska foglossning som gjorde att jag knappt kunde röra mig och fick använda kryckor när jag skulle ta mig fram den sista tiden och de ständiga värkarna som kom och gick var jag vid detta laget såååå trött på!
 Det hade diskuterats igångsättning eller inläggning på sjukhuset med min läkare för att underlätta för mig men jag härdade såklart ut eftersom att jag visste att det var nära nu.

Den kvällen kunde jag inte alls sova och låg vaken i flera timmar pga att jag hade så ont och fantiserade om att vattnet skulle gå...
När klockan var strax innan 2 på natten så kände jag på riktigt för första gången under min graviditet att jag orkar inte mer, jag var så trött och satte mig upp och börjde gråta, sa till Micke att jag skulle lägga mig i badkaret en stund (där låg jag mitt i natten många gånger den sista månaden hehe) och om det inte hjälpte fick vi köra till sjukhuset och be om en "sovdos och smärtstillande".
Efter badet och lite massage somnade jag äntligen.
Ca 10 minuter senare vaknar jag av att VATTNET GÅR, jag trodde inte att det var sant och ställer mig upp helt säker på att jag drömmer men kan efter en förvirrad stund konstatera att det är på riktigt, nu går det definitivt inte att somna om, vi har ju en BEBIS PÅ VÄG!
Ringer in till förlossningen som tycker att jag ska försöka sova och avvakta till morgonen om inget mer händer, nej ni tänker jag, nu ska jag föda haha och ringer istället min Mamma och ber henne vara beredd på att komma hem till oss snart för att passa Alexander.
En stund senare så kommer mina värkar igång
Kraftiga och täta direkt som jag förväntat mig;)
Jag sätter igång datan för att klocka värkarna med hjälp av Värktimer online, vilken smidig grej och bloggar lite snabbt till er.
Bara någon timme efter att vattnet har gått så kommer värkarna med 2-4 minuters mellanrum och det börjar göra så ont att jag inte kan stå upp längre så nu bestämmer vi oss för att åka in till sjukhuset då min barnmorska sagt att vi inte ska vänta för länge hemma nu andra gången eftersom min första förlossning gick rätt så snabbt (Alexander var ute 7 timmar efter att vattnet gått).
Alexander vaknar precis när vi ska åka och blir exalterad och är helt med på noterna att vi ska åka till sjukhuset och "ta ut lillebror" till honom, vi har ju pratat om detta många gånger så han vet att han får vara med Mormor och Morfar nu ett tag.

På vägen in till förlossningen gråter jag igen (är helt överkänslig som gravid), jag gråter för att jag äntligen ska få träffa vår son och sen gråter jag för att jag är rädd att det inte är på riktigt och att dem ska skicka hem oss igen, det är ju nästan för bra för att vara sant att han ska komma ut 1 vecka innan BF!

Strax efter kl 4 på natten blir vi inskrivna på förlossningen och de vanliga testerna görs, det sätts ctg osv!
Jag är redan öppen 5 cm efter bara någon timmes värkarbete hemma.
Sen är det mesta som en dimma för mig, tänkte läsa i mina förlossningspapper om allt men där står typ bara att jag kom in fick krystvärkar och födde, inte så mycket mer hände mer än att det tog tid såklart!
Jag mådde illa under hela mitt värkarbete och Micke fick stå beredd med spypåse hela tiden.
Tidsuppfattning fanns det inte dessa timmar, ibland tänkte jag att jag legat där hur länge som helst men då hade det bara gått 5 minuter och ett tag kändes det som att jag precis kommit in men då säger Micke att nu öppnar Alexanders dagis och klockan har redan hunnit bli 6.30.
Jag gick helt in i mig själv under förlossningen och hade 110% fokus på det, mellan värkarna försvann jag och somnade för att samla kraft tills nästa värk, jag hade ju inte sovit sedan förra natten.
Barnmorskorna berömde mig långt borta i dimman att jag var superduktig som kunde göra så trots att allt var så intensivt.
07.51 börjar mina krystvärkar och jag tror att allt ska vara över när som helst men istället känns det som en evighet av ont, gjorde det verkligen så här ONT sist tänkte jag flera gånger haha, man glömmer lätt smärtan och det känns värst i min rygg som antagligen kommer att brytas av nu tror jag.

Fredagen den 29 Januari 08.31 är det över och en stor, blå pojke med massor av svart hår kommer upp på mitt bröst, världens vackraste♥
Jag har ännu en gång fått uppleva det finaste ögonblicket i mitt liv och tårarna letar sig ner över mina kinder!
4285 gram och 52 cm av mirakel ligger hos mig och blir överöst av pussar på sina goa tjocka kinder=)

Jag är...
Lättad över ännu en snabb och "lätt" förlossning.
Lycklig över vår underbara son som äntligen är hos mig, som vi längtat!
Stolt för att jag fixade förlossningen och höll mig väldigt lugn
Tacksam för världens bästa Man vid min sida som stöttat och puschat med allt han kunnat

Det tar ett tag att få ut moderkakan som inte vill lossna och det är väl antagligen anledningen till varför jag 1 vecka senare blir jättesjuk och inlagd på sjukhus igen, jag fick endometrit (infektion i livmodern).
Allt "jobb" efteråt tyckte jag var det värsta med hela förlossningen, ville bara bli lämnad ifred och få mysa med min lilla bebis!
Vi blir uppflyttade till BB på eftermiddagen , hade turen att få ett rum för oss själva och barnmorskorna vill att vi stannar ett tag så dem kan ha koll på att Maximilian får i sig tillräckligt med mat, han klassas ju som "för stor" med tanke på vilken dag han blev född så på Söndagen åker vi hem och den Söndagen får jag åter igen uppleva ett ögonblick som värmde mitt hjärta så och som alltid kommer att ha en speciell plats i mitt minne!
När Lillebror och Storebror möts för första gången, jag har ALDRIG sett Alexander så glad, nyfiken och exalterad som han var över vår nya familjemedlem!
Nu startar det som vi drömt om, en familj på 4♥